En sån dag

Tårar som rinner, kvävda skrik och en kropp utan kraft. 

Idag ska S hjälpa H att packa ihop resten av mina grejer. Flyttgubbarna kommer nästa torsdag och kör allting till min mamma.
Tanken på att det har blivit såhär får mig att gå sönder, om och om igen. Det är något som konstant våldtar både sinne och själ.
Jag vill få ro. På ett eller annat sätt.
"Har du funderat på att lägga in dig?"
Av vilken anledning?
Vad ska läkarna och skötarna göra åt ett brustet hjärta?
Börja ändra i medicinering som faktiskt fungerar just nu? Nej.
"Dom kan hålla dig under uppsikt"
Jaha, och sen då? Jag måste arbeta med det här själv.

Nu känner jag mig så förbannat jävla ensam igen.
Det enda jag vill är att ligga i din famn. Och bara känna att allting kommer lösa sig.
Vi har varandra och vi kommer klara allt.

Jag vill inte behöva omge mig med mina egna sanningar och ångesten det för med sig.
I hur lång tid till ska jag alltid behöva vara sistahandsvalet? I bästa fall är jag andrahand.
När ska jag få komma först för någon? I hela mitt jävla liv har det varit såhär, och jag är så förbannat less på skiten.

Jag sover som prinsessan på ärten just nu och i alla dessa minuter känner jag mig mer död än levande.