Vad har jag gjort för att karma ska hata mig så?

Och när jag rest mig upp, så sparkar ödet under mina ben och jag faller ihop, ännu hårdare.

Jag och min H hade flyttat ihop. Jag hade sagt upp lägenheten jag äntligen fått efter jag varit hemlös, och flyttade ihop med den jag älskade.
Jag såg en framtid med honom. Vi hade planer på att åka till Åland nu i maj. 
Planer att flytta ner till Göteborg tillsammans. Vi väntade faktiskt på besked om en lägenhet där nere. 

För två veckor sedan ungefär, så tar jag upp med honom att det känns som han inte är intresserad av vad som händer i mitt liv. Brist på frågor och nyfikenhet gör att jag lätt känner så.

Förra måndagen åkte jag utsocknes och hälsade på en vän med pojkvän, och hade en förträfflig vecka.
Det enda dåliga under den veckan var att jag bråkade med H.
Bråkade om att hans ex (som han bröt kontakten med när vi blev tillsammans. det var mitt krav för att jag ens skulle inleda ett förhållande med honom då hon är en vidrig människa, rakt igenom) kom hem till våran lägenhet för att hämta en skiva, och stannade i en halvtimme. Det är i min värld respektlöst mot mig att låta henne stanna så pass "länge" då han lovat att bryta kontakten med henne.

I lördags åker jag hem. Kommer hem till oss vid 18, och jag kände att något var fel. Mycket fel.
Han åker iväg på personalfest. Kommer hem vid 23 och är nykter. Inte druckit en droppe.
Han säger att han måste prata med mig om en grej.
Det kommer fram att han sovit tillsammans med sitt ex, samma dag som jag åkte. Samma dag som hon "bara hämtat en skiva och varit där i en halvtimme". Hon har alltså suttit bredvid honom när vi bråkar. Jag hatar att hon fick den tillfredsställelsen.
Han berättar även att han känner sig orättvist behandlad för att jag KÄNT att han inte "brytt sig om mig".
Och han kläcker det nästan värsta... Att han har insett att han inte klarar av att leva med mina psykiska problem. Det gör ont. Så in i helvetes jävla ont. När han vetat om dessa sedan dag ett.
Jag har gett honom exempel på olika scenarion som kan komma att uppstå. Tex att han hittar mig sönderskuren i badrummet eller att jag hamnar inne på psyk.

Han har dessutom under veckan som gått suttit och skrivit till mig att han saknar mig, varit rädd att förlora mig pga vårat bråk och att han vill att jag kommer hem.

Lögner. Lögner. Lögner.
Lurad. Lurad. Lurad.

Fan. Jag hade äntligen lyckats bygga upp något. Något stabilt. Jag kände en trygghet jag inte gjort på länge.
Det är någon som inte vill att jag ska må bra, eftersom att varje gång jag har börjat ta mig framåt här i livet så kommer det ett jävla bakslag.
Nu är jag hemlös. IGEN.

För tillfället befinner jag mig hos den vän och pojkvän jag var hos förra veckan.
H fick nämligen betala första bästa nattåg som gick så jag kunde åka hit.
Men här kan jag inte stanna föralltid.
Jag har ingenstans att ta vägen efter jag varit här.

Panik.
Jag ser ingen mening att kämpa. Det känns helt jävla meningslöst när allting bara skiter sig ändå.