Ursäkta lite om jag byter ämne.
Jag har funderat en hel del på en sak och vill höra med er andra hur ni tänker och resonerar kring detta.
Då min Asperger inte märks av så tydligt vid första anblicken utan uppenbarar sig främst i sociala sammanhang med okända människor, så har jag ännu inte tagit mod till mig att berätta för vänner att jag har denna diagnos. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det och jag oroar mig för hur jag kommer bli bemött, deras reaktion då jargongen emellanåt kan bli lite rå.
Jag har tagit upp mitt dilemma med min kontaktperson tillika sjukskötare på Psykmottagningen varpå han frågade om jag måste berätta det? Jag svarade då att jag kanske inte behöver göra det. Han menade på att jag inte har någon skyldighet att gå ut med det offentligt om jag inte själv vill, men samtidigt vill jag gärna göra det så de kanske får mer förståelse ifall jag hamnar i situationer där jag agerar väldigt annorlunda.
Men hur säger man det?
"Jo förresten, jag har Aspergers..."
"Jag gillar inte oreda, när det inte finns någon struktur. Sa jag förresten att jag har Aspergers?"
Man kan väl kanske tro att jag känner en viss skam över min diagnos och delvis stämmer det nog. Jag har en liten rädsla av att vara väldigt annorlunda, stå ut från mängden, särbehandling o.s.v. Jag tror främst det grundar sig i allmänna pöbelns bild av människor med psykisk ohälsa då många har bilden av oss som mindre intelligenta, inte tar oss på allvar och därmed nedvärderar oss per automatik. Men samtidigt har jag det senaste året jobbat mycket med min självkänsla om att vara stolt över den jag är trots min funktionsnedsättning, så jag känner mig lite ambivalent gällande skamkänslan.
Hur berättade ni om er psykiska ohälsa och vad fick ni för reaktioner?
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Mina (få) vänner fick veta tidigt. Det var ingen konstig reaktion från dem, då de själva lider av psykisk ohälsa. Så det kom naturligt. Men om jag hade vänner som inte själva hade upplevt någon form av psykisk ohälsa och som inte visste, vet jag inte om jag skulle berätta förrän det blev nödvändigt.
SvaraRaderaDet är en viktigt fråga att diskutera. Ska en eller ska en inte berätta? Jag vet inte riktigt var jag står i frågan. Så bra att frågan kom upp!
Vad säger ni andra?
Åh det är en bra från och jag tog upp min ohälsa i olika delar.
SvaraRaderaInnan jag fick diagnosen bipolär typ II så stod det egentlig depression samt massa små andra otrevliga diagnoser. Jag vill hålla det kort med mina vänner och berätta om huvuddiagnoserna för att de skulle förstå, jag kände inte skam för
depression eller BDD, men bulimin som ja la till och inte erkände för mig själv
det berättade jag inte för någon om. Egentligen så var väl det blandade reaktioner, en del tittade ner och ville att jag skulle sluta prata om det och move on typ och andra som hade panikångest själva ville höra mer. Detta var när
jag var i 20-årsåldern. Jag ansåg nog redan då att information var viktig att få ut för jag vill inte vara den som folk tittade på och tyckte var konstig,
utan så här är det punkt slut. Antagligen för att jag hade skämts över min mamma större delen av mitt liv pga att hon ätit så mycket mediciner för sin bipolaritet typ I och ibland varit lite avtrubbat av nya meds inför vänner. Jag fick upp ögonen med en smäll när jag själv blev sjuk och kände skam över allt jag känt över min mor under åren såklart.
Det tog 10 år innan jag blev av med bulimin, själv utan behandling eftersom ingen i världen kände till min bulimi. Efter det började jag plötsligt berätta
för alla om att jag hade haft bulimi i 10 år och det var så befriande, många
blev chockade och jag tror att någonstans där började det som skulle bli för
mycket för vissa vänner några år senare. Nåväl, jag kände att jag kunde berätta
speciellt för kvinnor om bulimi och att det går att ta sig ur det bara ifall någon hade någon ätstörning (eftersom det inte går att se på en person) min intention kan inte låter trovärdig men jag trodde att det fanns ätstörningar till höger och vänster, eller potentiella sådana.. så jag ville dela med mig av min historia så mycket som möjligt eftersom jag inte skämdes längre, men visst ersatte jag bulimin med att dricka mer alkohol men det tog några år innan jag märkte det eftersom det inte var kraftiga mängder först.
mina vänner hade ju sen 20-årsåldern känt till mina svackor då jag isolerade mig, men de visste inte att det skulle bli värre med åren. men å andra sidan visste inte heller jag det. en tjej var så trött var allt jag utsatt min kropp
SvaraRaderaför och blir riktigt sur på mig över mina stora brännmärker och andra självskadeor så hon gled mer och mer bort. och vad jag fått höra direkt från en vän nu per mail som jag försonats med så var hon också arg på mig då av samma orsak. jag låg inne på psyket 2008, jag hade några självmordsförsök bakom mig redan då. jag fick ect. dumt dumt. mina 3 närmaste vänner var där varje dag med pepsi och godis, framförallt visade de att de var där för att stötta mig. alla killkompisar förstås. men andra vänner vad som försvunna. varför? för att jag isolerade mig mer och mer.
ett utav problemen och orsakerna mer än min sjukdom är att jag hatar och är nästan rädd för att prata i telefon, på riktigt. jag föredrar att ha kontakt per sms och e-mail och sen träffas IRL hellre. men samtal på telefon behöver jag ha extremt bra dagar för. varför är det så svårt att förstå att en del inte kan för samtal per telefon?
det kanske är ett symtom på min sjukdom, jag vet inte men är det så viktigt?
jag blev dumpad av 2 vänner som jag trodde hörde till mina bästa vänner
det hade fest och bjöd in mina 2 ex som de egentligen bara lärt känna via mig
men bjöd inte in mig
det var så jag fick veta att de inte var mina vänner längre
så, de "förstod" mig och kramade mig när jag berättade om mina diagnoser
det var inte medlidande jag sökte iofs, bara förståelse
men i slutändan förstod det ingenting, de dumpade mig för att jag inte svarade i telefon under mina svåra perioder
och för att jag isolerade mig i långa depressioner
mina andra vänner fick inte heller svar men de förstod
gosh vad jag är negativ.
SvaraRaderajag tror inte detta om folk allmänt, vi lever nu i 2012
asperger är inte något man relaterar till lägre intelligens, jag tänker tvärtom
även om det inte är en generell regel
visst fungerar ditt tänk annorlunda, men jag vågar inte gissa?
om de inte har märkt något på dig så ska inte det faktum att du har en diagnos
ändra deras åsikt om dig? min erfarenhet av män är ju att de är mycket mer förstående men jag kan ha helt fel. bland grabbar kanske det inte alls finns den förståelsen... får säga till ML att han ska tänka sig in i dina skor
jag tycker dock att om det kliar i dig att få det sagt så ska du berätta det
desto tidigare desto bättre
men risken är att du får veta vilka som är riktiga vänner
min första tanke var något annat dumt förslag.. att du skulle kolla
vad dina vänner tycker om psykiska sjukdomar och sen gå över till autism och sen till aspergers.. men det kan leda till att de skämtar om det och inte svarar ärligt då så jag tror inte det är ett bra förslag..
men jag önskar det fanns ett sätt att kolla tempen liksom
usch, ursäkta att jag inte kunde va till större hjälp
öhh utan konkurrens min längsta kommentar
Raderakanske inte det minsta vettig heller
tänkte även på att det har gått 15 år sen jag berättade om det för första gången för mina vänner.. det är mindre tabu kring vissa saker som psykofarmaka
Raderamen sen vet jag inte hur inställningen är gentemot den ena diagnosen till den andra, beroende på vilken ålder ens vänner är i etc.
men jag tycker alltid att man ska berätta och upplysa
/tjatkärring
Jag har ju ingen psykisk sjukdom och velade ganska lång stund ungefär i ditt resonemang. Men mitt förslag är att du mejlar till dina kompisar och berättar och förklarar lite vad det handlar om. Att du är rädd för att bli förlöjligad men inte har nåt emot att prata om det.
SvaraRadera