Har suttit här funderat vad jag ska skriva kortfattat om mig själv.Det är lika komplicerat som JAG är själv.
Jag är sk. maskrosbarn.Jag var ett snällt och duktigt barn som aldrig visade några känslor,som aldrig ville ha något,som aldrig fick kramar eller kärlek,jag var osynlig,men intelligent och lillgammal.Lärde mig och läsa som 5åring och virkade,sydde och stickade komplicerade saker osv.
Bodde några år i barnhem och fosterhem tills morsan kunde ta hem mig igen. Vilket inte gjorde mitt liv bättre direkt.Hon var bara en "tant" som jag fick bo hos,typ.Har aldrig fått känna en mors kärlek och min pappa försvann ur bilden då jag var liten,han är alkoholist.
När jag blev 14år,så förvandlades jag.Jag började dricka och ligga runt med killar,blev alltid ihop med fel killar,som behandlade mig illa...så har det varit i hela mitt liv,har aldrig varit i ett tryggt, kärleksfullt förhållande och då är jag ändå 45år. Jag har Borderline,vilket jag fick veta först förra sommaren,jag är väldigt självdestruktiv med dålig självsjänsla,har använt snubbar som "plåggrejen",dom får skada mig fysiskt och även psykiskt istället för att jag ska skära i mig själv. Lider även av ätstörningar och BDD,vilket har förvärrats senaste året. Jag blev inlagd på psyket för lite över ett år sen,ville inte leva längre.Fick 8st.ECT behandlingar som förstörde min hjärna,fick stora svarta hål i hjärnan,glömt bort en massa saker och är numera IQ-fiskmås.Min teori är att min hjärnskakning jag fick för nåt år sen,förvärrade ECT:n.
Har svårt för att be om hjälp,har läkarskräck och rädsla för att bli beroende av något eller någon,därför är det jobbigt för mig och ta mediciner.+att självplågaren inne i mig VILL att jag ska må dåligt,VILL att jag ska ha ont,därför jag inte ens brukar ta värktabletter.
Ja,det blev inte så kort..men väldigt kort ändå för att vara om mig och mitt liv .:)
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Hej Sorgligast!
SvaraRaderaVilken otrolig berättelse på så få rader. Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva, förutom att jag känner igen hela den där grejen med att plåga sig själv till det yttersta. Jag hade också en tid i mitt liv då jag kände och tänkte så.
Jag ser fram emot fler inlägg från dig!
Välkommen till Sisters and Bros Sorgligast!
SvaraRaderaPrecis som Charlyene tycker jag du målar upp en bra bild av dig själv med ganska få penseldrag. Tillsammans med http://sorgligast.blogspot.se/2012/05/kriminella-pojkvanner.html och andra av dina inlägg så förstår man varför du kallar dig Sorgligast.
Såklart finns inga snabbfixar för dig, men jag är övertygad om att du kan vända ditt liv om du ger dig fan på det. Om du ger dig fan på att du faktiskt är värd självrespekt så tror jag du kan ge dig det om du satsar ditt liv på det. Du behöver kräva all hjälp du kan få av vården (utom ECT) och satsa på dig själv. Mediciner, KBT, DBT och whatever. Allt för att kunna komma till insikt om att det inte är dig det är fel på utan på alla de som har behandlat dig illa och utnyttjat dig. Det är de så är de riktigt sjuka människorna som inte är värda någon respekt. Dags att ge dem fingret. Dags att finnas för dig själv.
Och nävisst, jag är inte så naiv att jag inte förstår att det inte är enkelt, men du har inget alternativ. Om du inte satsar helhjärtat på dig själv nu, när ska du då göra det? Dags att byta liv! Because you're worth it... Klyschigt men så är det. Från mitt sätt att se på det.
Asch, det fanns några ord kvar i mig :-) Kändes som att det blev lite för mycket på en gång när du inte gjort mer än presenterat dig, men jag är lite kommentarsinkontinent ibland.
SvaraRaderaDet finns en fras "Living well's the best revenge".
Du kom till en punkt där du ville avsluta ditt liv. I och med att du valde att inte göra det utan istället söka hjälp så har du redan gjort ett val. Du vill! Du har nu möjligheten att 'födas på nytt'. Kanske behöver du psykoterapi (+?) för att förstå varför du handlar tvärtemot det som är bra för dig, men i övrigt borde du stryka ett stort streck över ditt gamla liv. Du har receptet för ett sorgligt liv men du ska ge dig själv resten av ditt liv. Födas på nytt om du så vill. Du måste låta det förgångna dö och vissna bort för att kunna gro nya livsskott. Ansa bort de döda bladen. Där finns liv kvar i dig. Det hörs ju. Att ge upp har du redan valt bort.
'Living well' handlar inte om att man måste lyckas bli nåt 'stort' utan om att leva så att man respekterar sig själv. Det kan handla om enkla saker som att man virkar eller plockar svamp i skogen och känner sig nöjd med det. Och 'revenge' handlar inte egentligen om en aktiv hämnd, utan en tyst upprättelse. Ge inte plågoandarna från ditt tidigare liv mer av ditt liv. De är inte värda det och du behöver frigöra den platsen de tar upp för att kunna skapa nya bekantskaper. Du behöver göra dig själv till ett projekt. Du kan rädda liv! Ditt eget.
Så. Nu är det tomt i hövvet tror jag.
Ja,Martin jag är en överlevare,tyvärr skulle jag vilja säga,för jag vill inte vara det,det är jobbigt och plågsamt.Jag har däremot inte sökt hjälp självmant,hade en bekant (vän),som nästan tvingade mig VC,följde med mig till första läkarbesöket,så jag skulle få remiss till psykvården och hon fick även nys om mina självmordsplaner då för drygt ett år sen och ringde psykjouren som kom och hämtade mig.Det finns en anledningen till att jag MÅSTE orka kämpa...jag FÅR inte ge upp,hur ont det än gör att leva,jag får inte var agoistisk och tänka på mig själv,för när jag väljer att leva,så är det inte för min egen skull,utan för att jag finnas här för någon annan. Blev kanske lite tvetydigt där?!....Men mår för kasst just nu för att kunna formulera mina tankar bättre.
SvaraRaderaDet här gillar jag förresten och få "diskutera" just tankar och livet med någon. På min blogg är det sällan någon som kommenterar.
jag blev väldigt tagen första gången jag läste om ditt liv på din blogg för ett tag sen men nu igen så blev jag på sorgsen och förbannad på de individer som är med i ett barns uppväxt och kan påverka positivt men gör motsatsen
Raderamen som sagt du är en överlevare ja och det är ju bra att påminnas om det, alla här kanske skulle ta å påminna sig om det att trots all skit och försök så har vi tagit oss igenom till denna punkten. denna punkten kanske är mörk i många avseenden men vi lever och kämpar vidare och så länge vi kan räknas som kämpare så finns något bra att säga om oss!
jag som du sorgligast lider ju av BDD men jag har den under kontroll under premissen att jag inte tittar mig i spegeln längre än det tar att tvätta ansiktet eller sminka max 3 minuter. När jag var 17 så kunde jag sitta i timmar i spegeln och det resulterade i att jag inte vågade gå ut emellanåt alt. var tvungen att ha på mig keps (som att det verkligen skulle dölja någon hehe). jag läste på en hel del om BDD och fick veta att det var en ganska allvarlig sjukdom och många unga i USA tog livet av sig som följd, här i sverige var den ännu knappt känd(18 år sen nu) så det är mitt tips för att den inte ska dominera din vardag - minska antalet speglar hemma och minska tiden du sminkar dig och spenderar tid framför spegeln
ibland har jag perioder som är extra BDD förstås då jag känner mig extra ful så då går det inte att resonera med mig heller.. BDD är besläktat med OCD och går inte att jämställa med fåfänga om någon som läser undrar.
ECT är du inte själv om att känna att du har förlorat på
jag har svårt att komma ihåg vad jag gjorde i förrgår men däremot kan jag komma ihåg andra sorters detaljer
å andra sidan så sägs depression också ge en dåligt minne
och även medicin så jag tänker som så här - ok ECT har fuckat upp mitt minne och en utav mina mediciner gör att jag inte hittar orden ibland men fan vad bra ursäkter jag har pga det med andra ord
normala folk har inga ursäkter alls när de inte hittar ord eller glömt bort något men jag kör på "jag har fått ECT" så fort jag klantar till det haha.. fast med fånig blick och folk vet att jag skojar
jag tycker inte du verkar "iq-fiskmås" jag tycker du verkar ledsen och arg ibland på din blogg och det är fan med all rätt så ensam som man får känna sig ofta när man mår dåligt!
jag hoppas vi kan prata lite med varandra och när vi kan ge exempel på tips som har funkat för oss
jag gillar att du gillar det här hittills, det betyder att detta kanske är en bra idé=)
kram till dig och alla andra!
ps. det finns nog män som kan respektera dig den dagen du är redo att inte självplågas mer