Vill åter igen poängtera att det är helt frivilligt om man vill skriva vidare på mitt tema, vill man skriva något helt annat får man gärna göra det. Det finns inga måsten på den här bloggen. Förutom att det bör beröra psykiska sjukdomar och sånt..
Jag fick förslag om att skriva runt det här med ilska, humörsvängningar och sånt, egentligen hade jag tänkt att vänta med det men eftersom att livet gör som det brukar göra så sammanträffar saker, och där stod jag i morse och höll på att hamna i slagsmål. Vilket gör att jag har lite svårt att fokusera idag och det får bli dagens tema ändå.
Ilska för mig, om vi sammanfattar det hela i det ordet, är väldigt användbart. Väldigt kraftfullt och ger en sån skjuts av adrenalin och vad det nu är att jag kan bli som drogad, och helvete vad skönt det är. När jag blir arg så får jag saker gjort..
Men samtidigt så måste man ju försöka hantera det där, och inte låta det gå ut över människor som man tycker om. Jag flippar framför allt när jag känner mig trängt, fysiskt eller mentalt. Men jag försöker lära mig att gå undan, när det går, avsluta samtalet och så vidare. Jag har avbrutit relationer med människor som jag känner (mer eller mindre) medvetet försöker provocera mig, för det gynnar varken dem eller mig att vi förr eller senare når den punkten där jag blir riktigt arg.
Det som hände idag var att det för andra morgonen den här veckan var någon (missbrukare) som försökte ta sig in i min lägenhet (trängd) och jag fick tag i personen som var skyldig och upplyste henne att hon inte skulle göra om det. Missbrukaren tog inte emot den här informationen så bra och ville komma närmare mig (trängd!!), och hon försökte börja slåss (TRÄNGD!!!). På nåt vis går känslan "rädsla" raka vägen till "förbannad" hos mig, och i situationer där man kanske bör bli rädd och vara lite försiktig så drar jag på mig rustningen av ilska och blir orörlig. Det funkar alltid, det blir inte värre än så, ingen går närmare än så..
Jag vet inte i vilket "fack" jag ska sortera min ilska, i den bipolära sjukdomen så ingår självklart humörssvängningar, men det är också ett sätt som jag lärt mig hantera livet på (miljö) och säkert en sväng av arv där också. Själv försöker jag, med glimten i ögat, kalla mig "passionerad"! Hey, när jag är arg så är jag riktigt arg, när jag är glad så är jag riktigt glad och när jag är ledsen så går hela världen under.
Hur reagerar ni på provokationer? Vänder ni ilskan inåt? Hur gör ni för att lätta på trycket?
Ah, det var vad jag hade att säga, tror jag.
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Först måste jag berömma dig Anna att du tog upp detta ämne då jag själv har tänkt tanken att slänga iväg det som förslag.
SvaraRaderaDet här med temperament och humörsvängningar är en av mina mindre charmiga egenskaper som jag dagligen försöker jobba på. Ja, jag har ett jäkla humör emellanåt och när jag blir arg blir jag riktigt arg. Det finns inget mellanting. Det är antingen svart eller vitt. Lägg sedan på långsint också så har man ett rejält saftigt påskägg året om.
Genom åren har jag fått diverse tips både från familj/vänner samt psykologer hur jag kan hantera mitt humör. Vissa hävdar att jag ska räkna till 10 när jag känner att ilskan växer inombords. Det har jag försökt med och hann bara till 3, sedan en massa ylande kombinerat med alla möjliga svordomar.
Sedan har jag även testat att försöka tänka på något rogivande minne. Men det är riktigt svårt att tänka klart när man blir helt svart i ögonen och bara känner ilska. En varm sommarkväll på landet är det sista jag tänker på i stundens hetta. Jag tänker mer på filmen "Falling Down" med Michael Douglas, där han går bärsärkagång och styr upp. Det är visserligen fiktion men jag tror även att många tänker i såna banor när de blir arga/irriterade.
Är man känslomänniska ut i fingerspetsarna, så ingår även känslospektrat 'Ilska'. Precis som du skrev Anna, är man glad är man riktigt glad, är man arg blir man riktigt arg osv. Jag tror dock inte det har så mycket med den psykiska ohälsan att göra då jag vet att många "friska" beter sig exakt likadant. Jag tror det är mer att arvsanlag och miljö spelar stor roll.
Något jag kan komma på rent konkret nu då min ilska visar sig ganska lätt, är då jag spelar diverse spel. TV-spel, PC-spel you name it. Jag har riktigt svårt att hantera en förlust i spel och när det inträffar kan det hända att både tangentbord och datormus får sig en känga. Även soffan kan få sig en däng. Sitta där och vara uppkäftig. Det är så långt jag sträcker mig när det gäller våld. Jag har aldrig känt något behov av att vilja hävda mig fysiskt i den bemärkelsen mot någon person, vilket jag är tacksam för då jag vet att många tar till knytnävarna när argumenten tryter.
Råkar jag på verbala provokationer IRL, så brukar jag oftast svara tillbaka men det beror också lite på situationen i sig. Är det något som berör mig personligen ger jag mig inte förrän den andra personen ger upp. Men jag måste säga att gymträningen genom åren har hjälpt mig lite att få ut de värsta aggressionerna. Man kan gå och reta upp sig en hel dag på något och sedan ta ut det på sandsäcken. Efteråt känns det bättre.
Ursäkta att det blev så lång kommentar, men det är ett ämne som jag känner igen mig i väldigt mycket och säkerligen ni andra också.