Rättspsykiatrin i blåsväder - igen

Jag blir fruktansvärt mörkrädd när jag läser om det här:

http://www.svt.se/nyhetsklipp/regionalt/smalandsnytt/kritik-mot-isolering-pa-rattspsyk

För ett tag sedan länkade inzi om en 16-åriga flicka som "vårdades" inom rättspsykiatrin.  Kunskapen om AST diagnoser inom psykiatrin är nästan intill obefintlig. Vilket leder till en rad olika problem, i dess extrem, dessa två. Jag blir så fruktansvärt arg på att man inte lyssnar på patienter och kör med överförmynderi. Samtidigt blir jag så oerhört matt, för problemet är så stort och svårt att lösa. I den bästa av världar önskar jag att man började lyssna på patienterna och deras anhöriga, i stället för att underminera och omyndigförklara. Dock känns det alltför ofta som om att man bankar huvudet i en vägg. Och ska jag vara ärlig gör jag tillräckligt av den varan redan.

Space Monkey mini rant over.

Är det kriminellt att vilja dö?

Ja inser att mitt inlägg kan trampa någon på tårna men det kan ej hjälpas. Jag behöver lätta mitt hjärta om detta.

Igår satt jag med två andra kvinnor på avdelningen och greps av det faktum att ingen av oss tre aldrig någonsin skulle göra någon annan illa. Inte medvetet i alla fall. Det är så märkligt att några av de snällaste människorna jag stött på i livet sitter inspärrade en rättspsykiatrisk klinik! En tjej här vill ju bara dö och det känns inte som att det är särskilt kriminellt. Självklart måste hon hållas vid liv men finns det verkligen inte några alternativ? Jag är ju dömd till rättspsykiatrisk vård hur sjukt det än må vara men de andra kvinnorna då? De som inte är dömda för något brott utan "endast" är här på LPT.

Jag förstår att allmänpsykiatrin inte räcker till men varför då inte skapa en annan instans? Det är ju ganska uppenbart att det behövs! Varför inte öppna upp en klinik för "särskilt vårdkrävande" där människorna kan vårdas i lugn och ro utan att behöva oroa sig för sin sadistiska sexualförbrytare som rumsgranne. Ja, jag fattar. Allting handlar om pengar men snälla någon! Jag tycker att det är skevt, förbannat skevt...

KAN TRIGGA! att ha rätt till rätt vård.

på onsdag nästa vecka ska jag träffa verksamhetschefen plus den senaste läkaren som i princip vägrade mig vård p.g.a. mina självskador. detta på min hälsocentral. jag varvar mellan att orka och inte orka bråka mer.

för en månad sedan blev jag sydd utan bedövning. jag påpekade detta för läkaren som sydde, hen satte bedövning, men den verkade inte överhuvudtaget, men hen ignorerade mig totalt. jag ringde då verksamhetschefen och var riktigt upprörd. svaret jag fick vad: "jag ska anteckna i din journal att du vill bli vänligt bemött". ja - ni förstår.

i början på veckan sökte jag ännu en gång vård för mina självskador. fick träffa en läkare som hävdade att det skulle ta en och en halv timme att sy ihop mina sår plus extra tid för att lägga bedövning. så runt två timmar påstod hen. finns inte en uns sanning i det påståendet. hen vägrade - sa istället att hen skulle skriva en remiss till närmsta sjukhusets akutmottagning, vilket ligger en timme bort med bil. och att en sjuksköterska skulle beställa sjuktaxi åt mig. först vägrade jag och sa att då går jag hem och struntar i det här.

men sjuksköterskan satte sig ner en stund med mig och pratade lugnt med mig och fick mig till slut att gå med på att åka till akuten. fick vänta en halvtimme på sjuktaxin, som även skulle hämta en annan person i grannstaden.

när jag väl får träffa en kirurg på akuten - så har det gått över sex timmar och hen vill förstås inte sy ihop såren helt p.g.a. infektionsrisken. men hen var otroligt trevlig och bemötte mig som vilken annan patient som helst. kollade förstås om jag hade kontakt med psykiatrin och hur jag tyckte att det fungerade. vi tog tiden tillsammans - och hen var färdig på tjugo minuter.

så - på onsdag ska jag då till hälsocentralen för att jag nu, ännu en gång, har fått nog av hur de möter mig (och antagligen patienter med liknande problematik). behöver all pepp jag kan få.

massa kärlek! jag vet att vi, tyvärr, är alldeles för många som bemöts såhär inom den somatiska vården. det här har hänt mig alldeles för många gånger. nu ska jag våga stå upp för mig själv och alla er andra som blir behandlade på det här viset.

presentation J

Hej mitt namn är J, eller det är ju inte mitt riktiga namn men det är vad jag kallat mig själv sen jag öppnade min blogg år 2008. Jag är 21 år gammal och lever med missbruksproblematik och en borderline diagnos som troligast inte stämmer. Min historia är rörig men innehåller inte så mycket trauman egentligen. Jag började må dåligt när jag gick i mellanstadiet, inte för att jag var mobbad men för att jag har haft det väldigt jobbigt med att mina föräldrar är skilda och jag bott varannan vecka. Mina föräldrar har alltid varit vänner så det är inga bråk som varit jobbigt. Men det har känts som jag levt ett dubbelliv för mina föräldrar är så olika, detta resulterade i att jag hade huvudvärk i väldigt tidig ålder som började utredas redan när jag var 11 år. När jag gick i högstadiet fick jag anorexi, ingen märkte något och jag gick ner mycket i vikt på kort tid, mina läkare kontaktade sjuksköterskan och då började jag gå upp lite smått i vikt för att det skulle se bra ut, tills dom inte skulle bry sig längre. Som dom slutade göra sen.

Hur jag kom ur min ätstörning vet jag inte riktigt, för det var riktigt illa ett tag. Men under ett tid hade jag ett fantastiskt stöd utav en pojke som hade varit min pojkvän, tills han stampa på mitt hjärta flera gånger om i 6 år och behandlat mig som skit. Men det är en annan historia. Men mitt mående har alltid gått upp och ner i perioder. Jag har börjat gymnasiet tre gånger men har aldrig klarat av att gå mer än en termin för min ätstörning har triggats igång och jag har börjat må riktigt dåligt igen. Hade kontakt med vårdcentralen ganska tätt ifrån 15 år och uppåt och testade olika antidepressiva men inget bet på mig. Jag har nästan haft en samtalskontakt under hela min uppväxt men har aldrig berättat något om hur jag mår förens jag kom till den terapeuten jag har i dagsläget.

År 2011 började jag praktisera och hade en bra period, jag hade troligast varit hypomanisk på hösten 2010 och spenderade mycket tid på krogen, pengar på ikea och hade mycket obetydligt sex som gett mig ångest i efterhand. Men jag lugnade ner mig lite och fick en praktikplats på min pappas jobb genom   arbetsförmedlingen, som sedan ledde till att jag fick en tillsvidareanställning. Allting gick ganska bra tills sommaren 2011 när jag fick börja med antidepressiva ännu en gång och fick svårt att sova så fick börja med imovane på kvällarna. Blev bara mer och mer deprimerad sen tillslut hamnade jag inlåst på psyk i november 2011, sen dess har jag varit sjukskriven och sen dess har mitt liv nästan stått still.

Det har blivit många vändor på psyk efter detta, många vändor på avgiftningar och flera självmordsförsök och mycket självskadande. Jag fick benso utskrivet och jag började snabbt missbruka dessa tabletter och mådde bara sämre och sämre utav benson, jag började köpa benso svart och hamna på avgiftning för första gången efter min läkare på öppen psykiatrin upptäckte att jag åt benso vid sidan om min dagliga dos. Men jag höll mig inte ren så länge efter det och började även då missbruka tramadol. En till avgiftning, två allvarliga självmordsförsök på två veckor, vaknade med intubering på IVA båda gånger men hamna inte inlåst på psyk utan fick bara inte ha mina mediciner själv längre utan min mottagning fick ta hand om dom.

Sen började jag på en borderline mottagning då jag "blev" väldigt borderline när jag gick på benso, såpass mycket jag åt. Benso skapar ångest den tar inte bara bort den utan den skapar mer ångest än man hade tidigare efter långt användande. Sen var det benso, tramadol, oxynorm och amfetamin jag missbrukade varje dag och jag mådde riktigt dåligt utav detta och gick en dag till min läkare på borderline mottagningen där jag gick på samtal 2 ggr i veckan och berättade hur det var med drogerna. Jag blev inlagd på avgiftning direkt, denna gången vill jag det, det var i mars 2013.

Socialen kopplades in och jag fick börja lämna drogtester när jag kom ut från avgiftningen för att visa att jag var ren och det har jag gjort fram tills för två månader sedan och jag har mått bra under hela denna drogfria tiden sen i mars. Jag fick en jätte bra samtalskontakt på beroendemottagningen och han är mitt största stöd i vardagen just nu. Sen blev allting lite för uppåt i september i år, jag mådde lite för bra. Gymmade två gånger om dagen, städade hela lägenheten med skurtrasa och cillit-bang varje dag, och sen den 14/11 vakande jag och kunde inte ta mig ur sängen, fick en panikångestattack som jag inte haft på över mina 7 rena månader och hittade 30mg stesolid jag slängde i mig. Sen det återfallet har jag haft flera återfall till annat förutom amfetamin och jag har mått riktigt dåligt psykiskt.

Men jag har min terapeut jag kan ringa när som helst, och nu skall jag verkligen kämpa mig upp. Imorgon skall jag gå på mitt första NA möte och hoppas det ger mig något, för jag vill aldrig tillbaka till mitt liv som missbrukare för det gjorde både att jag slösade bort 50.000 sparade kronor och förlora mina finaste vänner jag aldrig kommer få tillbaka. Men nu vill jag ha mitt liv tillbaka och det här bakslaget skall inte få mig att falla ner såpass lågt igen.

Detta var lite om mig, mer går att läsa på min blogg freedomtime.

Firellias Pepplåtlista

Lust for life - Iggy Pop

Starlight - Muse

Our house - Madness

Mercy - Duffy

Rehab - Amy Winehouse

Fuck you - Lily Allen

Downtown - Petula Clark

Känn Ingen sorg för mig Göteborg - Håkan Hellström

It takes a fool to remain sane - The Ark

Ba ba ba - Miss Li

Var nöjd med allt som livet ger - Disney

Fuck you - Cee-Lo Green

Crazy - Gnarls Barkley 

I want candy - Bow wow wow

Shiny happy people - REM

The rebounder - Amanda Jenssen 

Ju mer dom spottar - Kapten röd

Oh boy - Peps Persson

Chim chim cher- ee - Disney

Hakuna Matata - Disney

Shout - The Isley Brothers

Pompeii - Bastille

I can't help my self - Four Tops

This old heart of mine - The Isley Brothers 

Dancing the whole way hom - Miss Li

Things we lost in the fire - Bastille

You can't hurry love - The Supremes

Nu måste vi dra-Ken Ring

Did you give the world some love today,baby-Doris

Boom Bang A Bang- Lulu

Mama said-The Shirelles

tack för kärleken.

för inte så längesedan lade jag på telefonen, efter att ha pratat i en timme med hon som får hela min värld att bli ljus och färggrann mer ofta än någonsin. och alla ni systrar och bröder är smått anledningen till att jag och hon fick kontakt igen, hittade kärleken och nu andas i takt. mitt psykiska mående far åt alla håll på en och samma gång. men mitt i allt det kaotiska kaoset finns hon. en sådan viktig del i mitt tillfrisknande - både hon, men även att våga känna känslor och våga gör mig själv så fruktansvärt sårbar.

vill även tacka er alla för att ni överhuvudtaget existerar och att vi tillsammans håller en sådan här viktig mötesplats vid liv.

Presentation

Hej! Jag är Firellia!

Jag är en kvinna på 31 år som egentligen borde vara i mina bästa år men som ständigt blir omkullkastad av mitt psykiska mående. Jag lider av Känslomässig instabil personlighetsstörning, post traumatiskt stresssyndrom, social fobi och all skit som medföljer. Jag har ett ganska utpräglat självskadebeteende som jag dagligen måste kämpa emot. Egentligen brukar jag skämmas över mina diagnoser då de oftast ses som skällsord men har bestämt att nu försonas med dem. Då jag lider av kronisk identitetskris så är det svårt med presentationer men jag skall försöka.

I januari nådde jag kulmen av ångest och handlade i desperation. Jag var inlagd på psyk och tände eld på min säng och lade mig i den men blev utdragen av en skötare. Ingen annan blev skadad fysiskt vilket jag är djupt tacksam över. I mitt dissociativa tillstånd så sprang jag i väg i bara strumplästen men blev gripen kort därefter.

Jag blev dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning vilket innebär att en förvaltningsrätt slutligen måste fria mig vilket är fruktansvärt svårt. Alla friförmåner måste gå via dem och än så länge har jag inte fått gå ut själv.

Förutom diagnoser och bedrövelse är musik min stora passion. Jag älskar att sjunga och då blir det mest musikallåtar men även vispop och ballader förekommer:) Jag lyssnar på allt från den hårdaste hårdrock till klassisk musik. Jag är en obotlig skräckfanatiker och har en sjuk mängd av filmer…

Sedan har vi litteratur. Jag älskar lite flummiga meningsfullla böcker framför allt av Paulo Coelho men gillar även skräck i perioder. Sedan har vi ju underbara Jane Austen och den äldre engelska litteraturen. Ja, jag älskar böcker!

Man kan nog sammanfatta mig som en konstnärssjäl då jag även gillar konst och framför allt att rita själv. 

Trots att jag är dömd för mordbrand så är jag en snäll person. Jag vill ju aldrig någon illa, det bara blir så fel i bland...

Så mycket sorg, död och hemska val!

Jag vet nu igen inte vart jag har mig själv, inte hur livet ska kunna fortsätta utan all smärta.
Allt är borta, ALLT jag någonsin önskat mig.
Eller det va en lögn.
Min pojkvän är kvar och även en del av min släkt är kvar.

De senaste månaderna har jag skjutit bort många för att jag har haft ett problem.
Inget vanligt problem utan ett som egentligen inte borde varit ett problem.
Något som jag önskat länge och som varit min absolut högsta önskan så länge och så kommer det när livet är som värst.
Det fanns två val, att låta det vara och försöka ordna allt eftersom men hur fan ska det gå när jag nu inte har några pengar, eller få det att försvinna?
Soc hjälper inte till och ingen förutom personalen på beroendemottagningen arbetar med mig och inte emot mig.
Hur skulle man kunna handla på det sättet och det va verklige utdömt.
Det va ju inte meningen nu utan det va meningen att bli så om tidigast ett år.
Och som sagt, med den stress och ångest jag lever i nu har jag svårt att se att nåt bra skulle kunna komma ur det nu, och det gjorde det inte heller.
All stress, ångest och nedstämdhet resulterade i att det försvann på egen hand.

Jag fick vara så otroligt glad en liten stund, jag fick känna på det men sen försvann det igen som att ingenting har hänt.
Men för mig är det inte alls som ingenting har hänt, det är någonting som man vet och jag önskar ingen i världen detta när man så väldigt gärna vill.

Förra gången då jag valde själv att få problemet att försvinna har såren ännu inte läkt och jag gråter fortfarande ibland på nätterna för att jag undrar hur livet hade sett ut nu.
Men nu fick jag inte ens välja.
Poff så va det borta och jag är så trött på sorg och på död och på att jag aldrig får ha lite flyt i livet.

När jag och min älskade pojkvän låg i soffan idag och tittade på en film som kom på tv så handlade filmen mer eller mindre om samma sak vi gått igenom och då sa han en sak som jag trodde att bara JAG hade märkt.
När man är i den situationen vi är i så handlar så mycket på tvn om det helt plötsligt, allt runt omkring både i verklighet och på tv.
Man lägger helt plötsligt märke till det för att nu har vi ju känt det och varit med om det, vi blir påminda hela tiden om det och har inte märkt av det så mycket alls innan.
Jag trodde jag va ensam om att märka detta eftersom det är hos mig det varit men även han hade märkt detta och det gjorde mig glad för det va första gången jag märkte att han också hade känslor över saken.
Långt ifrån den sorgen och hopplösheten jag känner men han känner något och då vet jag att han inte bara skiter i det för att det som hänt har hänt och nu får det vara slut tänkt på det. PUNKT.
Det gav mig i alla fall någon tro om att han inte va glad över det som hänt och att han tänker på det mer än jag trott.

Dömer vi ut våra killars känslor för fort kanske?

När det händer någonting så tror jag oftast att han tar på saker väldigt lätt, för han är en kille som visar och pratar om sina känslor ofta i vanliga fall.
Men när det väl är mer känsliga saker så visar han näst intill ingenting och då tror jag ju också att han skiter i det. Tur att jag hade fel om det i alla fall.

Ville bara göra ett litet inlägg här om hur jävligt livet är igen och jag hoppas komma på fötter snart så jag kan börja jobba på nästa problem för nu är mitt liv fyllt av sorg, igen.
Förra gången va det min mamma och nu helt plötsligt någonting som kunde varit min framtid.

Hur mycket är det egentligen meningen att jag ska klara?

Jag fortsätter kämpa och bearbeta, nu är det trots helt nästan dagsfärskt så detta kommer ju att sitta ett tag men jag ger inte upp.
Jag tar inga droger och jag låter inte min sjukdom ta över mig nu heller.
Jag ger inte upp och det är huvudsaken, jag står kvar med fötterna på jorden och jag har än så länge inte gjort något dumt. Har jag klarat mig igenom all skit som har hänt i mitt liv så klarar jag även detta.
Det kommer en ny dag med en ny möjlighet för den framtiden, men jag kommer aldrig sluta tänka på den 31 Oktober.


Ha en bra 2:a November

Hur slutar man?

Jag är så trött på självskada, ambulans och poliser att jag bara vill SPY RAKT UT. I helgen blev jag kallad "en sådan där borderline-tjej" av ST-läkaren som sen sydde ihop mig utan bedövning och samtidigt som jag var handfängslad. Polisen var bra, likaså sjuksköterskan.. men läkaren, jag kallade honom säkert ett och annat, av ren panik.

Hur gör man, hur tänker ni när ni får självskadetankar att låta bli? Nu hade jag druckit också, vilket gör det svårare, jag vet. Och tagit några piller. Fan. Min hjärna är sjuk. Jag är sjuk. Jag vill inte vara sjuk längre.

Allt bara förstörs.

Hur gör man?

En förfrågan

Vi har blivit tillfrågade av personen som skriver på följande blogg: http://glominteattandas.wordpress.com/ om vi kan tänka oss att dela detta här på bloggen. Det är självklart frivilligt om man vill ta kontakt med personen i fråga eller inte. Väljer att dela med den här för media belysning på problemen inom psykiatrin kan sällan bli för många.

"Min vän Isabella Westerberg som är journalist vill väldigt gärna komma i kontakt med människor som har eller har haft borderline och kan tänka sig att prata om det. Känner kanske du att borderline är ett ämne som behöver belysas mer? Det här kan vara en möjlighet att vara en del i det! Här kommer lite info från Isabella;
Jag heter Isabella och är tv-journalist. Just nu håller jag på att titta på hur borderlinepatienter behandlas i vården. Jag skulle vilja prata med dig som vill berätta din historia om hur det fungerar i vårdkarusellen med långa väntetider och möten med olika vårdinstanser. Hur det funkar att få hjälp helt enkelt. Vi kan ringa varandra i ett första steg. Kontakta mig gärna på isabella.westerberg@tv4.se Vänligaste, Isabella
Vill någon dela inlägget i sin blogg vore det toppen!"

Fredagspodden med Hannah & Amanda - 4. Ångest

"Tyst" medlem..

Har haft bloggtorka,big time! Har ju fått ett jobb och försöker fungera "normalt",vilket tar all min kraft! Det kan vara ansträngande för en människa utan psykiska besvär att klara av ett heltidsjobb+hem/familj,men för en med fel på psyket så är det sjuhelvetes värre.När jag kommer hem så är jag SLUT! Inte BARA i huvudet utan hela kroppen värker,kan knappt röra mig. I huvudet maler det tankar om ALLT jag gjort o sagt,vad som SKA hända,alla måsten jag MÅSTE orka med. Har en son på 17år som har det jobbigt. Han har Asperger och då han var 14år så blev han grovt sexuellt antastad..fotad..filmad av sin kontaktperson.Rättegång om den händelsen blir först i slutet av nov. över TVÅ ÅR efter händelsen!! Allt det där hände samma år som jag hamnade på psyket och var borta i fem veckor för första gången sen den dagen han föddes. :-( Jag var så tacksam att kontakpersonen FANNS där,då jag inte orkade..och så gör han en sån grej! Min son började röka på (braja) det året också och nu har han åkt fast 2ggr det här året,vilket leder till polisförhör,besök på Maria ungdom/Hanna o soc. Så det är MYCKET..och på allt det där så är min ekonomi åt helvete,varje månad så vänder man o vrider på slantarna o jag klarar bara av det med hjälp av kontokort o lån vilket förstås förvärrar bara allt,då månadsbeloppen växer.Men har inget fast jobb,så får inget större lån för att kunna baka ihop allt. Helt sjukt!! Jag har aldrig haft betalningsanmärkningar el. hyresskulder.Har räkningar för ca. 16.000kr/mån och så får man inte ett större lån som skulle sänka månadskostnaden rejält,BARA för att man inte har ett fast jobb. Eller för att man SÖKT lån på för många olika ställen. Men jag kämpar på som alltid.Livet ska visst göra ont..som en dans på väldigt taggiga rosor!

Informera mig!

Är det någon som vet hur psykiatrin fungerar, med alla dess lagar och regler? Själv erkänner jag att jag inte har mycket koll, men önskar att jag hade det.

För inte så länge sedan sade min öppenvårdsmottagning upp kontakten med mig. Nu har de visserligen ändrat sig, tror jag, men vid något tillfälle fattade de ändå ett beslut att jag inte fick vara kvar pga misstanke om drogmissbruk.
Frågorna haglar:
Har de rätt att neka en vård?
Har de rätt att neka en vård utan att ge en remiss till tex beroendecentrum, om de nu är så övertygade om att jag drogar (vilket jag inte gör, och jag har också lämnat två rena urinprov)?
Vad hände med det fria vårdvalet?
Har jag rätt att söka vård någonannanstans?
Innebär detta att jag måste gå via vårdcentralen?

En har rätt att få sina journaler reviderade om en tycker att de innehåller felaktigheter. Men jag blev meddelad att saker endast kommer att LÄGGAS TILL, inte dras ifrån, vilket i praktiken innebär att jag kommer att få ha kvar misstankarna om drogmissbruk i all evighet.

Slutenpsyk vägrar låta mig vara inlagd. Överläkaren har bestämt att jag ska skrivas ut varje gång jag kommer dit, oavsett om jag har LPT eller ej.
Har hon rätt att göra så? Det är ju inte direkt ovanligt...

Är det någon som vet var jag kan skaffa mer info? Det verkar ju som om det finns en del lagar att gå efter, tex vårdgarantin, men att det är helt satta ur spel när det gäller psykiatrin. Är det någon som vet hur en ska göra om en vill ha en "second opinion" inom både öppen-& slutenpsyk?

I kommande vecka ska jag träffa en kurator. Men jag vill gärna ha hjälp från er andra. Om det är någon som vet något, snälla meddela mig. Tillsammans är vi starkare än ensamma.

Sjuk, men jobbar

Hejsan!

Ett tag sedan jag skrev - väl medveten om det.

Om ni har läst min personliga blogg det sista

så förstår ni varför.

Skall inte gå ur Sisters & Brothers trots alla upp och nedgångar,

men mitt deltagande blir tyvärr sporadiskt.

Har hittat min passion

Jag jobbar trots mina diagnoser, är skådespelerska

och åker runt för att spela in filmer.

Detta innebär inte att jag är "arbetsduglig", som jag fått många

kommentarer om.

Utan jag gör detta för att jag älskar det, och för att PSYK inte

hjälper mig, har ingen terapi eller kontaktperson.

Så jag har fått finna mina egna sätt att hantera 

mina svårigheter och fobier:

* Kollektivtraffik

* Socialfobi

* Torgskräck

Bara för att nämna några.

Har ni några sätt att hantera era svårigheter i vardagen?

Lamotrigin

Efter att ha funderat på saken ett bra tag, så har jag beslutat mig för att sänka min Lamotrigindos. På eget bevåg, som alltid. Jag kollade upp biverkningar på FASS och insåg att jag lider av typ alla. Jag vet inte hur länge jag gått med dem, om de dykt upp de senaste månaderna eller om jag helt enkelt varit så långt ner i mitt mörka hål att jag inte har funderat över det. Illamåendet är ganska nytt tror jag, jag har fått ändra mina rutiner och tar nu mina morgontabletter först efter att jag varit ute med hunden eftersom jag varit på väg att kräkas flera gånger, det har varit så illa att jag inte fått i mig mitt kaffe. Men jag har inga hudutslag i alla fall.. *positivt tänkande*

Mycket vanliga biverkningar
Dessa kan drabba mer än 1 av 10 personer:
huvudvärk
yrsel
sömnighet eller dåsighet
klumpighet och bristande koordinationsförmåga (ataxi)
dubbelseende eller dimsyn
illamående, kräkning
hudutslag

Jag har gått på den här dosen, 300, i säkert två år, men sedan några dagar tar jag bara 200. Jag har som sagt varit långt nere i ett djupt svart hål också. Jag känner att jag vaknar ur en dvala nu, det är skönt men också plågsamt. Det kommer väl säkert bli en skakig tripp, när kroppen anpassar sig, men det ger sig väl. 

Hur känner ni som har ätit/äter Lamotrigin? Erfarenheter och sånt.. 

Jag hoppas att ni alla har det bra, även om jag inte varit så aktiv (minst sagt) här och inte heller på min egna blogg så finns ni i mina tankar ganska ofta. Pöss! 

Long time, no see

Det var inte igår jag skrev här. Har haft problem med inloggning och så vidare. Men nu är jag tillbaka igen.

Sommaren har varit... tuff. Jag hamnade i djup depression vilket ledde till att hamna i självskadebeteendet igen. Som jag varit fri från länge. Senast för några dagar sedan blev det en intox och självskada, men just om det kan ni läsa mer om på min privata blogg http://piiket.blogg.se

Något som förstör mycket för mig är att jag inte kan acceptera att jag är sjuk med mina diagnoser. Jag vill inte acceptera dom, för då känns det... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, som att det är "okej", eller nej rättare sagt - jag kan inte acceptera saker jag varit med om som gjort mig sjuk för då känns det som att dom händelserna blir "okejade". Jag vet inte, svårt att förklara.

Hur accepterade ni era diagnoser? Och hur hanterade ni det?

Hej, jag är tillbaka igen tror jag

Vill börja med att be om ursäkt för min frånvaro.  Det har gått en lång tid sedan jag var aktiv här och på min egen blogg.

Saker händer hela tiden samtidigt som inget händer och jag är bara så trött, , trött på att eländet aldrig verkar ta slut.

Har inte haft ork eller kraft att ta tag i något på sistone.  Dock sakta men säkert börjar jag väl förlika mig med tanken att jag nu har fibromyalgi.

Det tär på mig att alltid är det något, är psyket bra då rasar kroppen.  En operatiob varje år sedan min 18 års dag, det finns snart inget mer att plocka ur min kropp. Och nu, för några månader sedan kom nästa dom. Fibromyalgi,  jsg är nyligen fyllda 24 år och livet är inte rättvist flr fem öre.

Katastroftänk och annat skit

Jag katastroftänker varenda eviga dag nu. Känns som att livet håller på att raseras på riktigt nu. Fan.


Om jag nu bara är bekymmer för dig, varför sitter du då och säger att du vill ha mer tid med mig och M? Att du vill hitta på saker med oss. Du stöter bort mig. Du identifierar mig i mina sjukdomar till personer jag inte ens känner, och som definitivt inte känner mig. Du gör det för att Du ska få en klapp på axeln.
Mamma, jag säger nej nu. Jag orkar inte.

De senaste veckorna har mina tankar endast bestått av mörker, hopplöshet och smutskastning på mig själv.
Orkar inte.
Klarar inte av det som kallas livet. Vill gömma mig. Dra täcket över huvudet och sova i något år.
Det är inte mycket som inger hopp nu. Skitliv.

När det till och med är jobbigt att andas, hur ska man orka med misären?

Jag ska inte klaga.Tänk på barnen i Afrika för i helvete.