Att ta varje dag som den kommer

Jag kämpar med det hela tiden. Att inte ha ångest inför morgondagen. Att inte ha ångest för gårdagen.
Dag för dag, timme för timme, minut för minut.

Jag är tacksam att jag har mina fina vänner runtomkring som får mig att orka med allting.


Jag var på psyk i fredags. Efter tjat, tjat och åter tjat sedan december har jag äntligen fått inte bara en, utan två kontakter. Ena kvinnan är legitimerad terapeut. Så förmodligen kommer jag att köra någon form av terapi med henne. Ångest och krishantering bland annat.
Sen en annan kontakt som jag kan ringa när jag behöver, och förmodligen blir det en samtalskontakt också.

Och som det ser ut nu så kommer jag få ta över E's lägenhet när hon och R flyttar ihop. Här i min hemort. Så får jag lägga Göteborg på is ett tag.
Jag måste nämligen ta tag i pluggandet och vara här hemma och hjälpa mamma.
Hoppas den planen håller bara.

Livet är tungt just nu, men jag är stark och kommer klara det här också. Även om det vissa stunder känns helt omöjligt.

Men det måste gå. Fake it til' you make it, som sagt.

Ångest på psyk!

Det va ett tag sedan jag va här inne och skrev, olika anledningar till det men nu är jag ju tillbaka igen.
Under tiden som gått har det hänt mycket saker, både bra och dåliga.
Jag har i alla fall börjat jobba igen vilket jag har blandade känslor inför men det får helt enkelt vara så som det är.
Jag är nu personlig assistent igen vilket jag inte har varit på år och dar.
Vill helst endast jobba med autistiska men så blev det ju inte. Är med en handikappad tjej idag som jag va med för många år sedan.
Vi är och hälsar på en annan personal på psyk som min brukare är väldigt mån om.
Själv får jag sån jävla rå-ångest av att vara här inne på avdelningen som är en depressions avd. främst.
Jag brukar alltid hamna på avdelningen under, på 2:an för alla missbrukare.
Va ett tag sen jag låg här i Borås sist då jag valde att åka till östra förra gången istället, bästa valet någonsin.
Måste säga att personalen va bättre och hela avdelningen va det faktiskt. Så det blir nog aldrig mer Borås!
Jag har i och för sig inte tänkt att åka in på psyk inom den närmsta tiden.

För tillfället är jag dock jävligt sjuk just nu och får små "mini-psykoser" på kvällarna när jag mår så jävla dåligt.
Gråter åt allt och inget ena dagen, nästa tjatar jag på min sambo om barn, det ska helst ske på en gång. Nästa skär jag mig och får sånt utbrott att jag drar ner ljusstakar från väggen och slänger åt helvete och försöker slå sönder allt i min närhet.
Det värsta är att jag knappt minns ett skit dagen efter så jag är grymt glad att min älskade man har tålamod med mig.

En sak dock som fortsätter är bråken om min mans vänner.
Jag kan inte hjälpa att jag inte känner mig hemma i deras sällskap, det bara är så vare sig jag själv hat bestämt mig för det eller inte.
Vissa människor går man inte ihop med och jag kan inte göra nåt åt det, vissa går bra och andra inte.
Sen att jag endast träffat alla på en gång när jag varit sjuk gör ju mycket också för jag kopplar dom människorna till min sjukdom.
Vad fan ska jag göra liksom?!

Men men, nu är snart klockan 20:30 och då ska vi äntligen här ifrån. Skönt det då paniken spridit sig lite i kroppen.

Ha det fint alla och kämpa vidare!
Puss & kram <3

Det där ljuset jag såg, slocknade fort som satan!

Ljuset jag såg slocknade fort. Kaka på kaka, alltid!
Min mor och hennes man ska skilja sig. Kan även tillägga att hennes man K är som en pappa för mig. Han kom in i våra liv då min biologiska far gick bort, och vi funderade till och med på adoption.

Mamma vill inte det här. Det är hans beslut. Han orkar inte med all skit längre.
För att citera: jag orkar inte med den här familjen längre. Vill helst bara sätta mig i en stuga i skogen i ett år och inte prata med någon.

Två dagar efter jag fick reda på detta, fann jag mamma i ett återfall med flaskan i näven. Gråtandes.
Förståeligt, men det gjorde ont att se mamma så på mors dag.

Vad beror då skilsmässan på?
All jävla skit. Och tydligen är jag en väldigt stor del av den skiten.

Sen hittade jag en massa grejer mamma suttit och skrivit till någon jävla random som inte ens känner mig att jag tar knäcken på K. Min borderline och bipoläritet är för mycket. Hittade massa mer, och summa sumarum är att till och med min mor verkar tappat hoppet om mig.

Jag bor på en jävla soffa, än en gång.
Har en ångest dagligen som heter duga och vill inte kliva upp. Bara fortsätta sova.

Som grädden på moset är att jag måste hålla upp den här glada jävla fasaden så E och R inte skickar ut mig.
Nu kanske det inte är så illa, men när jag mådde såhär sist så slutade det med att E i stort sätt bröt kontakten med mig, då hon fick panikångest varenda gång vi träffats eftersom hon såg hur dåligt jag mådde.
Nu kanske det verkar som E är en dålig vän, men nej. Tvärt om. Hon vet om mina sidor och accepterar mig för den jag är. Hon var tvungen att rädda sig själv bara. Också det är förståeligt.

Vi får se vad som händer. Jag stänger väl av, I guess. Fake it ti'l you make it?

"Borderliners är oförmögna att känna kärlek"

Sista psykologilektionen idag. Kom hem och grät. Min lärare babblade på i en halvtimme om "borderliners". Bara en del av allt hon sa:

- "Borderliners" kan inte känna kärlek och empati för andra människor.
- De betraktar även levande varelser som döda ting, och kan därför elda upp katter och knivhugga människor utan att känna någonting.
- De är rakt igenom manipulativa och gör enbart saker för sin egen vinning.
- De slår sina partners och begår sexuella övergrepp på dem för att inte bli lämnade.

Hon verkar ha blandat ihop emotionell instabil personlighetsstörning med antisocial personlighetsstörning (psykopati), men att sitta och höra på det här, när jag själv har diagnosen (trots att det förmodligen inte stämmer, men ändå) samt höra henne säga dessa saker om alla omtänksamma, fina människor med IPS som jag känner, ja, jag finner inga ord för de känslor som det väckte.
Jag var till och med tvungen att gå tidigare från lektionen, jag stod inte ut, men jag protesterade vilt mot det hon sa. Ta ingen skit, som Grynet sa.

Att stå framför en klass sådär och kränka och sprida grova fördomar... det är som att stå och klanka ner på homosexuella, muslimer osv. Och det här "lär" hon ut till sina elever, så att de också tror att "borderliners" är farliga, mycket, mycket, mycket svårt störda och bör undvikas. Sådana fördomar har vi väl redan nog av, eller hur!
Det här är...jag är mållös. Det här överträffar allt som psykiatrin har utsatt mig för. De har kränkt mig grovt, lämnat sår i själen, men jag har då aldrig upplevt eller fått sagt till mig att de betraktar mig som en fullständigt vansinnigt farlig galning som inte kan känna och visa kärlek och plågar djur och människor.

Givetvis så finns det väl personer med IPS som gör sånt här, men hur stor del av alla med diagnosen gör det? Inte särskilt många, kan jag tänka mig. Det ska väl vara om man har IPS+psykopati.
Har aldrig träffat någon med IPS som är som min lärare sa. Tvärtom så har de varit väldigt måna om andra människors välbefinnande! Har många svårigheter ja, men har aldrig skadat någon annan än sig själva.

Helvetes jävla skit, förlåt att jag svär, men jag är, på ren svenska, så satans upprörd, ledsen och chockad över att uppleva något sånt här i skolan, som jag trodde hade som mål att värna om mångfalden och jobba emot diskriminering och kränkningar.

Herregud...

Jag ser ett ljus nu

Det går framåt, sakta men säkert.
Fick besked idag om att alla mina grejer är hämtade, och att dom kommer köras till mamma imorgon.
Tack vare att jag skrev här att jag mailar på rum, och fick en kommentar om ett tips på kollektiv så kanske har boende. Jag håller alla tummar och tår.

Har varit med E och R sedan i fredags, och jag är så tacksam att de två får mina dagar att gå.
Jag är inte fylld med ångest och tårar längre, utan jag har roligt och får tänka på annat.

Tack för att ni är ni!

FB-gruppen stängd igen

Jag vill bara upplysa om att jag låste gruppen igen, men det är så klart bara att hojta till för alla er som skriver  här på S&B, om ni vill gå med i Facebook-gruppen så fixar vi till det så att ni kan komma in!

Förlåt om jag är osammanhängande, det är eurovision på tv snart! Fram med chippen och colan!

/ SchlagerAnna (formerly known as RockerAnna)

Svammel

Finaste E, tack för att du ställer upp för mig än en gång när livet hamnat på noll.
Sist jag blev hemlös tog du emot mig med öppna armar. Du gör samma sak nu. Min fina vän.
Du betyder så otroligt mycket för mig.


Jag sitter och mailar på rum i Göteborg som en galning.
Jag vill ha ett hem, nu!

Kan inte låta bli att känna det som att omgivningen tycker jag är en börda.
Att jag alltid fuckar upp när jag lyckats gå framåt.

Jag hade kommit så långt med mig själv i att lära mig vara ensam utan ångest som river sönder bröstet.

Och jag vågar inte längre säga hur jag egentligen mår. Folk blir oroliga, rädda och tar avstånd.
På med leendet och sluta aldrig vara stenhård och tuff.
Den enda som ser igenom den här fasaden som jag än en gång har finns inte med mig.
Min T.
Vi kan inte ens prata i telefon. Jag behöver dig nu, mer än någonsin. Jag vill kunna visa mig svag utan att skrämma iväg.
Och du är den enda som inte blir rädd för mig. Det har du aldrig blivit, och det är mycket tack vare det du alltid kommer äga en stor del av mitt hjärta.
Vi fungerade inte som ett par, men jag skulle aldrig klara mig utan dig som vän.

Jag skrämde iväg E en gång. Vi tappade kontakten helt. Och jag skrämde bort H.

Jag vill bli frisk och sluta vara så in i helvetes självömkande.

Hoppas att livet går bättre för er andra just nu än det gör för mig.
Så småningom kommer jag ta mig upp, det vet jag.

En sån dag

Tårar som rinner, kvävda skrik och en kropp utan kraft. 

Idag ska S hjälpa H att packa ihop resten av mina grejer. Flyttgubbarna kommer nästa torsdag och kör allting till min mamma.
Tanken på att det har blivit såhär får mig att gå sönder, om och om igen. Det är något som konstant våldtar både sinne och själ.
Jag vill få ro. På ett eller annat sätt.
"Har du funderat på att lägga in dig?"
Av vilken anledning?
Vad ska läkarna och skötarna göra åt ett brustet hjärta?
Börja ändra i medicinering som faktiskt fungerar just nu? Nej.
"Dom kan hålla dig under uppsikt"
Jaha, och sen då? Jag måste arbeta med det här själv.

Nu känner jag mig så förbannat jävla ensam igen.
Det enda jag vill är att ligga i din famn. Och bara känna att allting kommer lösa sig.
Vi har varandra och vi kommer klara allt.

Jag vill inte behöva omge mig med mina egna sanningar och ångesten det för med sig.
I hur lång tid till ska jag alltid behöva vara sistahandsvalet? I bästa fall är jag andrahand.
När ska jag få komma först för någon? I hela mitt jävla liv har det varit såhär, och jag är så förbannat less på skiten.

Jag sover som prinsessan på ärten just nu och i alla dessa minuter känner jag mig mer död än levande.

Finns det en framtid?

Finns det en framtid?

Svaret är ja, det gäller inte bara mig, det gäller er alla.

Trots dagar, veckor, månader då allt är bara botten, och man

kan inte se en ljusning, så finns det något ni KAN GÖRA.

Vi andra finns här ute i den virtuella världen, men vi bryr oss om

varandra, vi kan höra av oss till varandra, och det är precis det vi

behöver göra - hur svårt det än kan verka.

Att be om hjälp är skamligt

Nej, det är det aldrig, ibland behöver man hjälp, även med

de "enkla" sakerna, som att få sällskap till ICA för att köpa lite mjölk.

Men ju mer man ber om hjälp, ju större chans har man att

träna upp sig såpass att man kan klara av att gå till ICA själv en dag!

Ge inte upp - vi alla kan klara detta liv som verkar fullständigt miserabel emellanåt!

Kramar, och kärlek till er alla!

Vad har jag gjort för att karma ska hata mig så?

Och när jag rest mig upp, så sparkar ödet under mina ben och jag faller ihop, ännu hårdare.

Jag och min H hade flyttat ihop. Jag hade sagt upp lägenheten jag äntligen fått efter jag varit hemlös, och flyttade ihop med den jag älskade.
Jag såg en framtid med honom. Vi hade planer på att åka till Åland nu i maj. 
Planer att flytta ner till Göteborg tillsammans. Vi väntade faktiskt på besked om en lägenhet där nere. 

För två veckor sedan ungefär, så tar jag upp med honom att det känns som han inte är intresserad av vad som händer i mitt liv. Brist på frågor och nyfikenhet gör att jag lätt känner så.

Förra måndagen åkte jag utsocknes och hälsade på en vän med pojkvän, och hade en förträfflig vecka.
Det enda dåliga under den veckan var att jag bråkade med H.
Bråkade om att hans ex (som han bröt kontakten med när vi blev tillsammans. det var mitt krav för att jag ens skulle inleda ett förhållande med honom då hon är en vidrig människa, rakt igenom) kom hem till våran lägenhet för att hämta en skiva, och stannade i en halvtimme. Det är i min värld respektlöst mot mig att låta henne stanna så pass "länge" då han lovat att bryta kontakten med henne.

I lördags åker jag hem. Kommer hem till oss vid 18, och jag kände att något var fel. Mycket fel.
Han åker iväg på personalfest. Kommer hem vid 23 och är nykter. Inte druckit en droppe.
Han säger att han måste prata med mig om en grej.
Det kommer fram att han sovit tillsammans med sitt ex, samma dag som jag åkte. Samma dag som hon "bara hämtat en skiva och varit där i en halvtimme". Hon har alltså suttit bredvid honom när vi bråkar. Jag hatar att hon fick den tillfredsställelsen.
Han berättar även att han känner sig orättvist behandlad för att jag KÄNT att han inte "brytt sig om mig".
Och han kläcker det nästan värsta... Att han har insett att han inte klarar av att leva med mina psykiska problem. Det gör ont. Så in i helvetes jävla ont. När han vetat om dessa sedan dag ett.
Jag har gett honom exempel på olika scenarion som kan komma att uppstå. Tex att han hittar mig sönderskuren i badrummet eller att jag hamnar inne på psyk.

Han har dessutom under veckan som gått suttit och skrivit till mig att han saknar mig, varit rädd att förlora mig pga vårat bråk och att han vill att jag kommer hem.

Lögner. Lögner. Lögner.
Lurad. Lurad. Lurad.

Fan. Jag hade äntligen lyckats bygga upp något. Något stabilt. Jag kände en trygghet jag inte gjort på länge.
Det är någon som inte vill att jag ska må bra, eftersom att varje gång jag har börjat ta mig framåt här i livet så kommer det ett jävla bakslag.
Nu är jag hemlös. IGEN.

För tillfället befinner jag mig hos den vän och pojkvän jag var hos förra veckan.
H fick nämligen betala första bästa nattåg som gick så jag kunde åka hit.
Men här kan jag inte stanna föralltid.
Jag har ingenstans att ta vägen efter jag varit här.

Panik.
Jag ser ingen mening att kämpa. Det känns helt jävla meningslöst när allting bara skiter sig ändå.

En laglig, vardagsmissbrukares dagbok.

Haha! Alltså igår när jag var lite svängd på medicin och alkohol (not funny egentligen, jag vet. Men det är så tragikomiskt att jag inte vet om jag skall skratta eller gråta så jag väljer att skratta.) skrev jag en lite sammanfattning av min dag. När jag läser den idag inser jag att det är en småromantisk, liten kort novell jag skrivit, snarare än ett blogginlägg. Det roade mig i alla fall så jag tänkte att det var värt att promota det här också.




Föressten Inzi, vad hände med facebook-grejen? Jag var på, men kunde inte ge dig min mail på något sätt...

terapistörande kurator. eller?!

min kurator läser tydligen min blogg. inget fel i det kanske. men - hon har vid några tillfällen sagt till mig att jag inte bör/får/ska skriva om våra besök där. nej - jag blev inte alls låst i mitt skrivande. jag har valt att ha en öppen blogg - men det krävs lite jobb för att hitta den om en letar efter den. så hon kan omöjligtvis ha snubblat över min blogg - utan måste ha sökt efter den. för ja, jag tror att jag någon gång nämnt att jag bloggar.

jag tycker att jag är bra på att ta upp saker med min kurator, saker som inte känns bra i våran kontakt. och på bloggen jag nämner i princip aldrig hennes namn (enbart förnamn isåfall), inga ortnamn o.s.v. så jag förstår inte problemet. kan någon förklara för mig - agerar jag fel när jag skriver om mina besök hos min kurator? och har hon ens rätt att bete sig som hon gör? en får ju ofta höra att en som patient kan vara terapistörande - men borde inte det gälla personal också? hmpf.

annars - har börjat med lamotrigin och känner mig något mer stabil. sedan vill jag tipsa om bandet bastille.

Frånvarande

Jag har varit frånvarande. Inte bara från denna blogg, utan från livet i sig. Jag finner inte någon kraft till något.

Det har hänt fruktansvärt mycket här. Mamma har efter tio års tid gått iväg och fått hjälp för sina alkoholproblem. Jag har blivit sambo. Min T har lagt in sig på avgiftning (äntligen).
Mamma och hennes man funderar på separation. Vi får se hur allting slutar. Just nu orkar jag inte bry mig.

Jag har försökt stänga av. Klarar inte av att lägga ner energi på saker som sker runt omkring mig.
Det jag ser fram emot just nu är att jag och min älskade sambo ska åka till åland och hälsa på en kär vän om ca en månad. Det var ungefär ett år sedan vi sågs sist, och det ska bli så underbart att bara få sitta och kedjeröka bort en hel kväll fylld med skitsnack, bara hon och jag. Precis som förut.

Jag hade planerat ett långt inlägg här nu. Bara få vräka ur mig massa skit, men jag har inte ens kraft till det för tillfället.
Jag hoppas det går bra för alla andra som är här inne. Både bloggare och läsare. :)

Piller-djungel

Ska börja käka Ziprasidone/Zeldox idag för att jag får overklighetskänslor till och från. Men, efter att ha läst runt ganska mycket om denna medicin (vilket jag gör alltid med nya mediciner) så verkar så verkar det vara sjukt mycket (och vanligt) med biverkningar. Min största rädsla med alla nya mediciner är att gå upp i vikt. Vilket jag *ta i trä* har klarat mig ifrån än så länge. Hur har Du upp levt Ziprasidone? Har det hjälpt? Och fick Du några biverkningar? Jag vet att det är väldigt individuellt från person till person. Men, andras erfarenheter är alltid intressanta att höra.

Jag äter även Lamotrigin. Är det någon mer som gör det i samband med Ziprasidone/Zeldox? Hur upplever ni detta?

 

Och slutligen, man känner sig fan som en jävla försökskanin hela tiden. Ta det här, testa det här, testa det här mot det, den här hjälper till med det här, byt ut den här mot den istället, ta det här för biverkningen för det här, ta det här för att hjälpa den andra du tar. Och så om allt igen.

 

Suck.

Lite bredvidläsning ang. DBT eller bara ett människoöde

Litet lästips angående DBT (Dialektisk beteendeterapi): professor Marsha Linehan som arbetade fram den numera populära terapin berättar - hon började själv som psykfall, inlåst i isoleringsrum i drygt två år i tonåren, självskadade, självmordsnära. Från journalanteckningen när hon skrevs ut: “during 26 months of hospitalization, Miss Linehan was, for a considerable part of this time, one of the most disturbed patients in the hospital.” Ingen gissade nog att hon skulle få en lysande karriär... Men inte förrän vid 68 år steg hon fram och berättade sin historia.

http://www.nytimes.com/2011/06/23/health/23lives.html?ref=health

Reflektioner över en dosett

Jag tar fyra tunga mediciner varje dag för att kunna uppträda normalt. Nåja, ”normalt”. Jag är fortfarande sjukt stresskänslig och blir trött av intryck. Men ”normal” som i att jag inte yxmördar mig själv eller andra (inte för att det senare någonsin varit på gång, but you never know). Jag tvättar handdukar och bakar bröd, jag träffar släkt och vänner, jag deklarerar i tid och betalar räkningarna, jag hejar med ett leende på grannen och busschauffören.

Jag börjar meningarna med ”jag”. Jag ser mig själv, eller något jag tror är mig själv. Men det är lurigt, minnen av ljus och mörker dröjer sig kvar. På ett sätt vill jag glömma de hemskaste stunderna, den totala hopplösheten där bak i ambulansen med magen full av piller. Alla gånger jag varit utlämnad åt en fyrkantig vård. Allt som har tyckts om mig och bevarats för evigheten i journalen. Alien-känslan när jag inte lyckats styra mitt sinne. Samtidigt – behovet av att minnas, spara, bekräfta henne därinne som trots allt kämpade.

Och flygfärderna... de får jag inte minnas för mycket, eller åtminstone inte med för tjocka sentimentala solglasögon. Ja, de var glädjestrålande men också utmattande, det var lätt att flyga för nära solen och bli bränd.

Allt detta är också jag. Men sidor jag just nu väljer bort, eller snarare har turen att kunna välja bort för stunden. Så länge medicinerna fungerar som de gör nu. Det enda jag behöver göra är att bestämma mig varje dag för att ta dem, och göra det till ett aktivt beslut. Lite läskigt är det. Att inte bara driva runt och låta saker hända, utan medvetet omforma mitt medvetande.

Nej, jag proppar inte bara i mig kemikalier, jag försöker sköta sånt som mat och sömn och relationer, har en samtalskontakt och ska till att gå en patientutbildning (kurs i grupp om bipolär sjukdom). Men knappt något har haft så stor effekt som senaste höjningen av litiumet, därför blir det så påtagligt – jag har en materiell sak i min hand som kan ändra vem jag är, om jag vill leva, om jag vill dö, om jag jagas av andar och hemsöks av blodiga illusioner, om jag möblerar om vardagsrummet, om jag tar en drink till...

Särskilt när jag vet att en del inte blir hjälpta av mediciner så känns det märkvärdigt att till slut (efter 14 år som psykfall och kanske 35 år som psyksjuk) seriöst kunna säga att de här funkar som det var tänkt. Jag blir lite skrämd av att stå i dagsljuset och ha makten.

Allt liv är förändring.

Mörkrädd med stil: en liten presentation

Hej på er alla! =)

Jag heter Victoria, är 23 år och är ny medbloggare här på Sisters&bros in arms. Jag är också en av dem som fick en returbiljett från helvetet.

Min historia med psykisk sjukdom började när jag var elva, med depression, ätstörning och senare också självskadebeteende. Jag höll allt dolt, det är inte lätt att prata om psykisk mående när man är elva-tolv, så jag kom inte i kontakt med psykiatrin förrän jag var fjorton. Det var då som jag började medicineras och blev riktigt sjuk. Efter det "vårdades" jag sex år inom slutenvårdspsykiatrin, främst för mitt svåra självskadebeteende. 

Men idag sitter jag här, levande, hemma hos mor och far och syster, framför datorn med en kopp kaffe och mår ganska så bra. Jag har varit fri från slutenvården i två år, och lika länge har jag varit självskadefri.

Nuförtiden fylls mina dagar med skolarbete (läser psykologi på Komvux), pianospelande, pyssel och skrivande på bloggen Mörkrädd. Jag har även kaniner och ett marsvin som behöver kärlek och omvårdnad varje dag. Jag tycker om att lyssna på musik, främst Depeche Mode och Skinny Puppy, och att läsa. Läser allt utom science fiction (förutom Liftarens guide till galaxen, såklart!)

Muffin Kanin <3

Hur kom jag då ur psykkarusellen? Tillslut, efter en del händelser då jag var tjugo år, så beslutade en läkare att jag skulle sluta med alla femtioelva mediciner som jag var ordinerad (och som inte hjälpte alls). Avgiftningen på PIVA var hemskt, men jag klarade det, och efter det...jag var som en ny människa, för att dra till med en kliché, men det är sant. De där borderline-humörsvängningarna försvann, den gigantiska ångesten försvann och jag hade och har tillräckligt med impulskontroll för att stå emot mina självskadeimpulser.

Därför råder det nu ovisshet om jag verkligen har borderl... okej jag vet att det heter emotionell instabil personlighetsstörning! i alla fall så kanske jag inte har IPS, utan istället har bipolär sjukdom. I maj kommer jag att genomgå en utredning för detta.

När jag blir stor (haha), eller snarare: när jag har min gymnasieexamen klar, så vill jag antingen bli barnpsykiater eller barnpsykolog, eller jobba med något tekniskt. Just nu är jag inne på att läsa civilingenjörsprogrammet på något universitet, men jag har inget definitivt bestämt. Jag tar studierna i lugn takt och försöker att inte stressa. Ibland så är långsamt det snabbaste!

Jag önskar er alla en trevlig dag =)

Kram från Victoria <3            

Kastar berg i stenhus

Det var längesen jag skrev här nu. Mycket för att mitt inlogg inte verkar ha fungerat. Men nu verkar det vara som det ska igen.

Jag undrar hur Ni här ställer er till DBT? Jag har blivit erbjuden det förut, men har alltid tackat nej av olika anledningar. Men nu, när det kom upp igen på tal för ett par månader sedan så gick jag faktiskt på dom där första två informationssamtalen, och sedan tackade jag faktiskt ja till behandlingen. Tyvärr så är väntetiden här i Örebro län (ni kanske har samma problem?) 8-14 månader. Jag hoppas att inget händer, eller att jag ångrar mig under tiden. För jag tror att det här kan ligga rätt i tiden för mig nu.

Men, ni som har gått DBT, har det hjälpt er? Hjälpte det er tillfälligt eller har det fortsatt att använda det man får lära sig? (Ja, ni som fullföljt en DBT-behandling då såklart). Om ni INTE fullföljde, varför slutade ni?

På ett sätt ser jag fram emot DBT faktiskt mycket, men på ett sätt så skrämmer det fullständigt livet ur mig.